Höstens första garantiföreningskonsert bjöd på violinpärlor och välklingande samarbete

Två finländska musiker ur mellangenerationen bjöd på en järndos inhemska alster ur sekelskiftesrepertoaren 1900 i söndags. Ekenäs konsertgarantiförening hade satsat på en duo som förtjänar all uppmärksamhet och som konsertbesökarna gärna kan lägga på minnet.

Konserten i Sigurd Snåresalen hade lockat ett 70-tal konsertbesökare. Violinisten Jaso Sasaki och pianisten Marko Hilpo är garvade musiker som hade valt att fokusera på kammarmusik från tiden som de kallar för nationalromantikens guldålder. Tonsättarnamnen Kuula, Järnefelt och Sibelius är dessutom sammankopplade på olika sätt, och det finländska musikfältet var ytterst koncentrerat då dessa tre tonsättare etablerade sig.

Konsertens inledningsnummer var Toivo Kuulas storslagna violinsonat som bär på opusnumret 1 och som kom till på hösten 1906 då Kuula hade inlett kompositionsstudierna för Jean Sibelius. Trots att Kuula själv var violinist har pianostämman en ytterst framträdande roll. Akustiken i Snåresalen lämpar sig väl för besättningar av den här typen, emellertid dominerade pianot genomgående. Kommunikationen mellan musikerna var god, och samspelet lämnade inget övrigt att önska. Sasakis Gaglianoviolin från år 1767 klingade förfinat och uttrycket var chosefritt. Den krävande pianostämman hade Marko Hilpo under kontroll, och helheten visade vilken utmärkt tonsättare vårt land gick miste om på valborgsmässoaftonen år 1918 då Kuula blev skjuten till följd av en trivial dispyt om nationalism.

Konsertfavoriter av 150-årsjubilar

Armas Järnefelt, vars 150-årsjubileum firas i år, hade efterträtt Martin Wegelius som rektor för Helsingfors musikinstitut då Toivo Kuula studerade där. Rektorsperioden blev inte långvarig, redan år 1907 började Järnefelt som operadirigent i Stockholm. En bidragande orsak till att Järnefelt sökte sig bort var säkert den fyra år äldre svågern Jean Sibelius, vars skepnad kastade en dominant skugga över musiklivet i Helsingfors. Järnefelts tonsättargärning är rik på småstycken, någon symfoniker av rang ville han aldrig bli, och han såg sig i första hand som musiker och dirigent. Hans tycke för Wagner var enormt.

Järnefelt blev svensk medborgare år 1909 men vi ser honom gärna som en finländsk tonsättare. Artistduon inledde konsertens senare del med ett Järnefeltprogram; den välkända Vaggvisan (Berceuse) spelades rutinerat men engagerat. Den därpå följande Romansen liksom Sviten, bägge i F-dur, skrevs under Järnefelts Finlandsår. I synnerhet i Romansen var balansen god – Sasakis violin sjöng med en slags bel canto -färg som karaktäriserades av små effektfulla glissandi.

Sibeliuspärlor

Som avslutning på konserten följde ett Sibeliusavsnitt med tre bekanta violinminiatyrer. I Romansen op. 78 nr 2 kom violinen till sin rätt och musikerna hade hittat balansen. Spelet var lyhört och känsligt. Sasakis scenutstrålning var genomgående rätt sammanbiten. I Mazurkan op. 81 nr 1 tenderade de karaktäristiska pizziccatina att döljas av pianot. Slutnumret, Rondino op. 8 nr 2, inleddes under publikens mellanapplåder och avrundade konserten som en solig söndagsafton.

Publiken var nöjd, dock inte så hänförd att man skulle ha krävt ett extranummer.

Konsertfakta
Konsert: Violinmusikens klassiker.
Musiker: Jaso Sasaki (violin) och Marko Hilpo (piano).
Tid: 29.9.2019.
Plats: Snåresalen, Ekenäs.
Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening.

Västra Nyland, 1.10.2019, Leif Nystén.

Den finländska gruppen Nuevo Quinteto Otra Vez och sångaren Martin Alvarado bjöd på en intim och samstämd konsert med känsla av tangoklubb.

Programbladet förtäljde att solisten Alvarado allmänt anses vara Argentinas främsta tango nuevo-sångare med 2000-talets tangoröst och den vackraste rösten i Buenos Aires. Det som levererades på konserten var en röst med variation i nyanser och tonspråk; varvat med metallisk skärpa eller glasklara, nakna tonslingor och ett varmt vibrato till många tonavslut. Kvintettmusikerna bjöd också på variation i tonspråket och en rytmisk träffsäkerhet som tyder på det gedigna samarbete som professionell sammusicering blir en produkt av. Variationer i utformningen gjordes med moderna effekter; rytmer klappade mot instrumentets sida, stråktekniska lösningar och knackande, strykande rörelser för att återskapa känslan av rytmiken hos en rytmsektion.

Snåresalen var präktigt fylld med åhörare, fönstren mörklagda, salen nedsläckt med strålkastarljus på scenen. Oavsett om det eftersträvades en konserthuskänsla eller var ett försök att skapa en mer intim stämning, där avståndet mellan scen och publik upplevs decimerat i och med mörkret, lyckades ensemblen få till stånd en kompakt stämning där musiken flödade utan hinder, frånsett den syrefattiga luften. Introduktionssnacken av såväl Henrik Sandås som Alvarado ackompanjerades av instrumentala mattor och gav en känsla av ett gig i en argentinsk tangohåla.

Problematisk ljudåtergivning

Ljudåtergivningen är ett återkommande faktum att diskutera. I en instrumentsammansättning där en del av instrumenten, här till exempel elgitarren, kräver mikrofon och förstärkare styrs resten av bandets behov efter det; även violinen och sången bör förses med mikrofon. I stället för att ljudåtergivningen är ekologiskt naturlig, finns det risker att helheten är nivåmässigt i obalans vid exempelvis häftiga forten, alternativt så förvrängs ljudkällans autenticitet. Eller så råkade jag sitta på ett sådant ställe i salen att ljudåtergivningen inte kom till sin rätt, då främst sångens metalliska sound i höga starka partier kändes genomträngande.

Samtliga låtar var arrangerade av pianisten Matti Laukkanen och även två av hans egna verk Por supuesto och Piazzollike uppfördes. Arrangemangen var intressanta där uppbyggnaden, i till exempel den sistnämnda, bestod av ett skönjbart tangokomp varvat med mer finskt tonspråk i mellanpartierna. Där fick tango nuevon ge vika för influenser från den klassiska musikens kadenser där en solist får ge prov på sitt tekniska och musikaliska kunnande. Lika självklart och naturligt utformat som titeln i låten Por supuesto, som betyder ”självklart”, var det kadensliknande elgitarrsolot av Jere Haakana. Framfört med en förvånansvärt klar struktur, fastän tonspråket var improvisatoriskt, kunde vi åhörare följa solot som en erfaren orienterare läser sin karta i en ovan terräng.

Finsk tango blev favoriten

En av mina favoriter var den finska tangoklassikern Satumaa av Unto Mononen. Alvarado sjöng tangon på finska, där sången representerade ursprunget med melodin och språket; det element som vilken finländare som helst känner igen. Den intressanta kontrasten till detta trygga igenkännande var förstås kompet med nuevo-stilens ackordspråk, effekter och återkommande tangofragment i varje instrument. Musicerandet gav smakprov på kommunikationen mellan instrumenten, där ett instrument frågade och ett annat svarade. Även rytmiska och melodiska motiv framförda hand i hand gav prov på sammusiceringens tighthet. Efter flera solopartier gav instrumenten plats åt Alvarado och tangons andra vers genom att finurligt plocka in temat från Satumaa och på så sätt bereda väg åt vokalisten. I ett lätt sammelsurium blev motivet en fyr att följa.

Text: JENNY BACKMAN-PRÅHL

Länk till konserten med bilder

Pianist i världsklass uppträdde i Ekenäs

Konsert: Romantisk vandring.
Artist: Paavali Jumppanen
Repertoar: Beethoven, Chopin, Brahms, Schubert
Tid: 3.2. kl. 18. Plats: Snåresalen, Ekenäs
Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening

Storslagen pianomusik av världsklass fick Ekenäspubliken ta till sig då den eminenta finländska pianisten Paavali Jumppanen gav en pianorecital. Han hör till sin generations internationellt mest framgångsrika pianister med många utmärkelser och meriter.

Efter segern i Maj Lind tävlingen 1994 och segern i young Concert Artists’ International Auditions i New York år 2000 har Jumppanen samarbetat med namnkunniga dirigenter och musiker i Europa och USA. Hans musikaliska kunnande spänner sig från Bach och Beethoven, via Debussy till samtida kompositörer som Boulez, Dutilleux och avantgarde. Han har bland annat spelat in Beethovens samtliga sonater för violin och piano på cd. Förutom att Jumppanen turnerar med egna konserter är han konstndrlig ledare för festivalen Pianoespoo; en mönstring riktad till unga pianister.

Livsvandring

Konsertens slutnummer, Franz Schuberts stota Fantasi i C_dur, Op 15 ”Wanderer-Fantasie’, fungerade som nyckel till hela konsertens tematiska landskap. Det karakteristiska huvudtemat återkommer i många olika nyanser och tonarter. Det storartade verket är en metafor över livet och avlutas med en majestätiskt klingande jublande fuga. Stilistiskt innehåller fantasin motsatspar; Ijus och skugga, livets båda sidor.

I Beethovens e-mollsonat op.90 visade Paavali Jumppanen prov på sin stora stilkänsla. Hans spel är
fullt av avvägda färger och nyanserna smeker örat. Hans gedigna teknik möjliggör en frihet i hisnande löpningar och dramatiska passager. Hans pianissimospel är beundransvärt klangfullt och exakt och understryker skönheten i Beethovens musik. Övergångar och tempobyten utrrycker stark musikalitet.

Bländande virtuositet

Det andra stora verket var Frederic Chopins Etyder, op. 25. Detta storverk med tolv svåra etyder utgör alla konsertpianisters eldprov. Till de mera kända hör den inledande måleriskt vackra etyden i Ass-dur med tillnamnet Herdegossen. Jumppanen spelade vackert med varm klang och väl avvägda rubato-avsnitt. Här bör även nämnas den tekniskt krävande ”tersetyden” och de tre sista etyderna: Oktaven, Vintervind och den gigantisk klingade Oceanen. I dessa visade Jumppanen speciellt prov på virtuositet. Obehindrat levererade han hisnande löpningar med lugn och träffsäkerhet.

Efter pausen följde Johannes Brahms Tre Intermezzon op 117. Styckenas innerliga lugn och meditativa harmoni underströks av Paavali Jumppanens uttrycksfulla mezzopiano. De tre Intermezzona blev en lugn oas i programmet efter tonkaskaderna i Chopinetyderna. Här fick publiken njuta av ett avvägt, intimt spel och stark stilkänsla.

Paavali Jumppanens pianokonst är bländande. Han lyfter fram små, viktiga detaljer i texturen och bygger upp stora estetiska helheter. Hans cantilena klingar i subtila färger och behandlingen av tempi är välavvägd. Sitt ego behåller han diskret i bakgrunden. Rungande slutapplåder renderade publiken ett innerligt framförande_ av Jean Sibelius stycke Granen.

TONY VUORINEN
kultur@vastranyland.fi

Höstens första garantiföreningskonsert bjöd på violinpärlor och välklingande samarbete

Två finländska musiker ur mellangenerationen bjöd på en järndos inhemska alster ur sekelskiftesrepertoaren 1900 i söndags. Ekenäs konsertgarantiförening hade satsat på en duo som förtjänar all uppmärksamhet och som konsertbesökarna gärna kan lägga på minnet.

Konserten i Sigurd Snåresalen hade lockat ett 70-tal konsertbesökare. Violinisten Jaso Sasaki och pianisten Marko Hilpo är garvade musiker som hade valt att fokusera på kammarmusik från tiden som de kallar för nationalromantikens guldålder. Tonsättarnamnen Kuula, Järnefelt och Sibelius är dessutom sammankopplade på olika sätt, och det finländska musikfältet var ytterst koncentrerat då dessa tre tonsättare etablerade sig.

Konsertens inledningsnummer var Toivo Kuulas storslagna violinsonat som bär på opusnumret 1 och som kom till på hösten 1906 då Kuula hade inlett kompositionsstudierna för Jean Sibelius. Trots att Kuula själv var violinist har pianostämman en ytterst framträdande roll. Akustiken i Snåresalen lämpar sig väl för besättningar av den här typen, emellertid dominerade pianot genomgående. Kommunikationen mellan musikerna var god, och samspelet lämnade inget övrigt att önska. Sasakis Gaglianoviolin från år 1767 klingade förfinat och uttrycket var chosefritt. Den krävande pianostämman hade Marko Hilpo under kontroll, och helheten visade vilken utmärkt tonsättare vårt land gick miste om på valborgsmässoaftonen år 1918 då Kuula blev skjuten till följd av en trivial dispyt om nationalism.

Konsertfavoriter av 150-årsjubilar

Armas Järnefelt, vars 150-årsjubileum firas i år, hade efterträtt Martin Wegelius som rektor för Helsingfors musikinstitut då Toivo Kuula studerade där. Rektorsperioden blev inte långvarig, redan år 1907 började Järnefelt som operadirigent i Stockholm. En bidragande orsak till att Järnefelt sökte sig bort var säkert den fyra år äldre svågern Jean Sibelius, vars skepnad kastade en dominant skugga över musiklivet i Helsingfors. Järnefelts tonsättargärning är rik på småstycken, någon symfoniker av rang ville han aldrig bli, och han såg sig i första hand som musiker och dirigent. Hans tycke för Wagner var enormt.

Järnefelt blev svensk medborgare år 1909 men vi ser honom gärna som en finländsk tonsättare. Artistduon inledde konsertens senare del med ett Järnefeltprogram; den välkända Vaggvisan (Berceuse) spelades rutinerat men engagerat. Den därpå följande Romansen liksom Sviten, bägge i F-dur, skrevs under Järnefelts Finlandsår. I synnerhet i Romansen var balansen god – Sasakis violin sjöng med en slags bel canto -färg som karaktäriserades av små effektfulla glissandi.

Sibeliuspärlor

Som avslutning på konserten följde ett Sibeliusavsnitt med tre bekanta violinminiatyrer. I Romansen op. 78 nr 2 kom violinen till sin rätt och musikerna hade hittat balansen. Spelet var lyhört och känsligt. Sasakis scenutstrålning var genomgående rätt sammanbiten. I Mazurkan op. 81 nr 1 tenderade de karaktäristiska pizziccatina att döljas av pianot. Slutnumret, Rondino op. 8 nr 2, inleddes under publikens mellanapplåder och avrundade konserten som en solig söndagsafton.

Publiken var nöjd, dock inte så hänförd att man skulle ha krävt ett extranummer.

Konsertfakta
Konsert: Violinmusikens klassiker.
Musiker: Jaso Sasaki (violin) och Marko Hilpo (piano).
Tid: 29.9.2019.
Plats: Snåresalen, Ekenäs.
Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening.

Västra Nyland, 1.10.2019, Leif Nystén.