Recensioner
29.09.2019 Violinmusikens klassiker från nationalromantikens guldålder
Höstens första garantiföreningskonsert bjöd på violinpärlor och välklingande samarbete
Två finländska musiker ur mellangenerationen bjöd på en järndos inhemska alster ur sekelskiftesrepertoaren 1900 i söndags. Ekenäs konsertgarantiförening hade satsat på en duo som förtjänar all uppmärksamhet och som konsertbesökarna gärna kan lägga på minnet.
Konserten i Sigurd Snåresalen hade lockat ett 70-tal konsertbesökare. Violinisten Jaso Sasaki och pianisten Marko Hilpo är garvade musiker som hade valt att fokusera på kammarmusik från tiden som de kallar för nationalromantikens guldålder. Tonsättarnamnen Kuula, Järnefelt och Sibelius är dessutom sammankopplade på olika sätt, och det finländska musikfältet var ytterst koncentrerat då dessa tre tonsättare etablerade sig.
Konsertens inledningsnummer var Toivo Kuulas storslagna violinsonat som bär på opusnumret 1 och som kom till på hösten 1906 då Kuula hade inlett kompositionsstudierna för Jean Sibelius. Trots att Kuula själv var violinist har pianostämman en ytterst framträdande roll. Akustiken i Snåresalen lämpar sig väl för besättningar av den här typen, emellertid dominerade pianot genomgående. Kommunikationen mellan musikerna var god, och samspelet lämnade inget övrigt att önska. Sasakis Gaglianoviolin från år 1767 klingade förfinat och uttrycket var chosefritt. Den krävande pianostämman hade Marko Hilpo under kontroll, och helheten visade vilken utmärkt tonsättare vårt land gick miste om på valborgsmässoaftonen år 1918 då Kuula blev skjuten till följd av en trivial dispyt om nationalism.
Konsertfavoriter av 150-årsjubilar
Armas Järnefelt, vars 150-årsjubileum firas i år, hade efterträtt Martin Wegelius som rektor för Helsingfors musikinstitut då Toivo Kuula studerade där. Rektorsperioden blev inte långvarig, redan år 1907 började Järnefelt som operadirigent i Stockholm. En bidragande orsak till att Järnefelt sökte sig bort var säkert den fyra år äldre svågern Jean Sibelius, vars skepnad kastade en dominant skugga över musiklivet i Helsingfors. Järnefelts tonsättargärning är rik på småstycken, någon symfoniker av rang ville han aldrig bli, och han såg sig i första hand som musiker och dirigent. Hans tycke för Wagner var enormt.
Järnefelt blev svensk medborgare år 1909 men vi ser honom gärna som en finländsk tonsättare. Artistduon inledde konsertens senare del med ett Järnefeltprogram; den välkända Vaggvisan (Berceuse) spelades rutinerat men engagerat. Den därpå följande Romansen liksom Sviten, bägge i F-dur, skrevs under Järnefelts Finlandsår. I synnerhet i Romansen var balansen god – Sasakis violin sjöng med en slags bel canto -färg som karaktäriserades av små effektfulla glissandi.
Sibeliuspärlor
Som avslutning på konserten följde ett Sibeliusavsnitt med tre bekanta violinminiatyrer. I Romansen op. 78 nr 2 kom violinen till sin rätt och musikerna hade hittat balansen. Spelet var lyhört och känsligt. Sasakis scenutstrålning var genomgående rätt sammanbiten. I Mazurkan op. 81 nr 1 tenderade de karaktäristiska pizziccatina att döljas av pianot. Slutnumret, Rondino op. 8 nr 2, inleddes under publikens mellanapplåder och avrundade konserten som en solig söndagsafton.
Publiken var nöjd, dock inte så hänförd att man skulle ha krävt ett extranummer.
Konsertfakta
Konsert: Violinmusikens klassiker.
Musiker: Jaso Sasaki (violin) och Marko Hilpo (piano).
Tid: 29.9.2019.
Plats: Snåresalen, Ekenäs.
Arrangör: Ekenäs konsertgarantiförening.Västra Nyland, 1.10.2019, Leif Nystén.
24.03.2019 24.3.2019 Nuevo Quinteto Otra Vez och sångaren Martin Alvarado
Den finländska gruppen Nuevo Quinteto Otra Vez och sångaren Martin Alvarado bjöd på en intim och samstämd konsert med känsla av tangoklubb.
Programbladet förtäljde att solisten Alvarado allmänt anses vara Argentinas främsta tango nuevo-sångare med 2000-talets tangoröst och den vackraste rösten i Buenos Aires. Det som levererades på konserten var en röst med variation i nyanser och tonspråk; varvat med metallisk skärpa eller glasklara, nakna tonslingor och ett varmt vibrato till många tonavslut. Kvintettmusikerna bjöd också på variation i tonspråket och en rytmisk träffsäkerhet som tyder på det gedigna samarbete som professionell sammusicering blir en produkt av. Variationer i utformningen gjordes med moderna effekter; rytmer klappade mot instrumentets sida, stråktekniska lösningar och knackande, strykande rörelser för att återskapa känslan av rytmiken hos en rytmsektion.
Snåresalen var präktigt fylld med åhörare, fönstren mörklagda, salen nedsläckt med strålkastarljus på scenen. Oavsett om det eftersträvades en konserthuskänsla eller var ett försök att skapa en mer intim stämning, där avståndet mellan scen och publik upplevs decimerat i och med mörkret, lyckades ensemblen få till stånd en kompakt stämning där musiken flödade utan hinder, frånsett den syrefattiga luften. Introduktionssnacken av såväl Henrik Sandås som Alvarado ackompanjerades av instrumentala mattor och gav en känsla av ett gig i en argentinsk tangohåla.
Problematisk ljudåtergivning
Ljudåtergivningen är ett återkommande faktum att diskutera. I en instrumentsammansättning där en del av instrumenten, här till exempel elgitarren, kräver mikrofon och förstärkare styrs resten av bandets behov efter det; även violinen och sången bör förses med mikrofon. I stället för att ljudåtergivningen är ekologiskt naturlig, finns det risker att helheten är nivåmässigt i obalans vid exempelvis häftiga forten, alternativt så förvrängs ljudkällans autenticitet. Eller så råkade jag sitta på ett sådant ställe i salen att ljudåtergivningen inte kom till sin rätt, då främst sångens metalliska sound i höga starka partier kändes genomträngande.
Samtliga låtar var arrangerade av pianisten Matti Laukkanen och även två av hans egna verk Por supuesto och Piazzollike uppfördes. Arrangemangen var intressanta där uppbyggnaden, i till exempel den sistnämnda, bestod av ett skönjbart tangokomp varvat med mer finskt tonspråk i mellanpartierna. Där fick tango nuevon ge vika för influenser från den klassiska musikens kadenser där en solist får ge prov på sitt tekniska och musikaliska kunnande. Lika självklart och naturligt utformat som titeln i låten Por supuesto, som betyder ”självklart”, var det kadensliknande elgitarrsolot av Jere Haakana. Framfört med en förvånansvärt klar struktur, fastän tonspråket var improvisatoriskt, kunde vi åhörare följa solot som en erfaren orienterare läser sin karta i en ovan terräng.
Finsk tango blev favoriten
En av mina favoriter var den finska tangoklassikern Satumaa av Unto Mononen. Alvarado sjöng tangon på finska, där sången representerade ursprunget med melodin och språket; det element som vilken finländare som helst känner igen. Den intressanta kontrasten till detta trygga igenkännande var förstås kompet med nuevo-stilens ackordspråk, effekter och återkommande tangofragment i varje instrument. Musicerandet gav smakprov på kommunikationen mellan instrumenten, där ett instrument frågade och ett annat svarade. Även rytmiska och melodiska motiv framförda hand i hand gav prov på sammusiceringens tighthet. Efter flera solopartier gav instrumenten plats åt Alvarado och tangons andra vers genom att finurligt plocka in temat från Satumaa och på så sätt bereda väg åt vokalisten. I ett lätt sammelsurium blev motivet en fyr att följa.
Text: JENNY BACKMAN-PRÅHL
Som inledande konsert för säsongen 2018-2019 bjöd Ekenäs konsertgarantiförening till en konsert med kammarmusik av världsklass. Uusi Helsinki-kvartetten, som grundats 1982, har rönt stort internationellt anseende och belönats med många prestigefulla pris i tävlingar. Söndagens konsert var kvartettens tredje gästspel på orten och Ekenäspubliken fick igen njuta av kvartettens fullödiga klang, slipade fraseringar och det fina samspelet. Titanernas svanesånger På programmet stod två av kammarmusiklitteraturens hörnstenar; Ludvig van Beethovens 16:e och sista stråkkvartett och Franz Schuberts sista komposition: Stråkkvintetten i C-dur. Att så här sammanfoga två titaners svanesånger blev till en oförglömlig musikalisk upplevelse. Så mycket liv, komprimerat och återgivet av en stråkkvartett. Uusi Helsinki-kvartetten presterade en musikaliskt perfekt och helgjuten konsert. Med teknisk briljans och avvägd dynamik framkallade de fyra (fem) musikerna hisnande vackra klanger speciellt i de långsamma satserna. De virtuosa utbrotten spelades med precision. Samspelet fungerade beundransvärt. Mästare med hörselproblem Ludwig van Beethoven, som föddes 1770 i Bonn, skrev under sitt liv inalles sexton stråkkvartetter, nio symfonier, fem pianokonserter och en mängd andra mästerverk. Vi vet att han led av en alltmer avtagande hörsel. Året 1818 var han helt döv men trots detta komponerade han sina sista storverk, bland annat den sista stråkkvartetten år 1826, året innan han avled. I ett brev från den sista tiden skriver Beethoven: ”Förstår ni vilken olycklig människa jag är, hur svårt det är att komponera eftersom jag tänker på något mycket större.” Det finns fragment som visar på att Beethoven planerade sin tionde symfoni. Beethovens sista kvartett har fyra satser. Den första är till sitt uttryck spröd, ogripbar, kanske en föraning av livets slut. Andra satsen är till karaktären flyktig och lätt och första violinens stora oktavhopp ger ett sken av rymd. Den underbara tredje och långsamma satsen är en ödmjuk fridshyllning. Tiden stannar upp. Musiken andas lugn och ro. I fjärde satsen finns många olika element; dramatik, dissonerande passager, men även spjuveraktighet och ett överraskande lekfullt pizzicato på slutet – ett Mona Lisas leende? Efter pausen utvidgades Uusi Helsinki-kvartetten med en musiker till, cellisten Tomas Nuñez-Garcés, sedan 2017 engagerad som första solocellist i Radions symfoniorkester. Överjordiskt vacker musik Franz Schubert, kvällens andra kompositörstitan, hann trots sin korta livsbana komponera en stor mängd musik som fortlever på konsertestrader, i våra hem och hjärtan. Hans sista komposition, Stråkkvintett i C-dur, utgavs först efter hans död 1828. Schubert var vid sin död endast 31 år gammal. Hans musik står som en klar följd i utvecklingen efter Beethoven med de wienklassiska dragen. Schubert representerar den romantiska eran med alla dess tidstypiska klangidiom. Kvintetten i C-dur har blivit känd främst för det utomjordiskt vackra Adagiot i tredje satsen. Det upphöjda lugnet för tankarna till en falnande låga, som sprider sina sista strålar. Uusi Helsinki-kvartetten berörde djupt. Ekenäs konsertgarantiförening har lyckats engagera musiker på hög nivå. Det är ett resultat av god och innovativ strävan. Kvällens konsert i Snåresalen kunde räkna ett 80-tal åhörare vilket är att gratulera. Tony Vuorinen https://www.vastranyland.fi/artikel/kammarmusikaliska-parlor-fran-wien/30.09.2018 Uusi Helsinki -kvartetten
Bilder från konserten Programblad från konserten
28.01.2018 På sångens vingar
Liedkonserten i Ekenäs kyrka i söndags gav recensenten både hjärtklappning och adrenalinkick.
Bilder från konserten Programblad från konserten